Harry Potter-ärr

I går blev en sån där dag som man önskar aldrig inträffar. Jag kommer aldrig vänja mig vid att ta ngt av barnen till doktorn, i det här fallet akuten med V.

Jag kom hem med tåget vid 1645. Familjen var i lekparken och kom springande för att mötas. Efter kramkalas skulle vi gå in och lämna mina saker. V går i trappan som han brukar men när jag nästan är uppe ser jag hur han tappar balansen och trillar mellan räcket och trappan. Han snurrar ett antal varv och landar sedan med ansiktet nedåt i asfalten bland terracottakrukan och ljuslyktan.
Han skriker med en gång, À lyfter upp honom, vi går in och jag lyfter på solhatten. Blodet kommer med en gång och jacket är stort för hans lilla panna.
Vi fattar att vi måste åka in för att sy det, jag ringer 1177 med en kötid på 21 min tänker jag inte vänta på så vi åker mot akuten.

I bilen piggar V på sig, han gillar lastbilarna och vi börjar förstå att det kanske inte har hänt ngt mer än just jacket.

På akuten leker han med bilar och sen får vi komma ganska snabbt till doktorn. Han bedömer att det måste sys och vi ska prova med bedövning utan att ge honom "trollsaft". Det funkar bra!
Fyra stygn senare får vi åka hem. På lördag ska stygnen tas, vi hoppas att plåstren får sitta på såpass länge ;-)

Tur i oturen helt enkelt. Ingen hjärnskakning eller annat brutet. Skönt.