När Vilmer kom

Jag var som sagt lagom trött på förvärkar när jag gick och la mig i onsdags. På kvällen hade jag tagit en promenad och så snabbt hade jag inte gått på 6 månader ;-)

Under natten vaknade jag några gånger och behövde upp på toaletten. Därimellan drömde jag om allt möjligt: Jag sitter i en bil. A kör fel. Klockan är xx.08 i bilen och jag får en värk. Plötsligt sitter jag i en stuga och pratar med ngn. Ursäkta säger jag plötsligt, tittar på klockan xx.11 - jag har en värk till.

Då vaknar jag och har en värk. Klockan är runt 5 och jag ligger kvar och funderar. Efter ett tag kommer en till, och en till. Vid halv sex har jag haft 3 stycken.

Värkarna fortsätter att komma oregelbundet. Ibland med 6 min mellanrum, ibland 30... Men inser ganska tidigt att det är latensfasen - det är dags.

Vid lunchtid ändrar värkarna karaktär - de blir starkare. Vid 14-tiden orkar jag inte längre, vill inte att M ska se mig ha ont, så A ringer förlossningen. Vi får åka in när vi vill :-)

14.20 är vi framme och blir inskrivna.

Får träffa en underbar barnmorska, Christina, som kollar var i förlossningsarbetet jag är. Öppen 4 cm.

Fan, tänker jag. Med M var jag också öppen 4 cm när vi kom till förlossningen - sen tog det 9 timmar innan hon var ute. Jaja, inget att göra, bara kämpa på...

En kvart senare - kändes det som - vill Christina kontrollera igen. Öppen 6 cm. Va!?!

Här går det fort säger hon och ler. 20 min senare är ytterligare 2 cm gjorda, men de får inte in bönans hjärtljud på CTG:n så Christina undrar om jag tycker att de ska ta hinnorna, dvs. att vattnet går, så att de kan kontrollera hjärtljuden den vägen i stället.

Hon varnar mig och säger att: Gör vi det kan de gå väldigt fort och bli ännu mer intensivt.

Vi kommer överens om att jag ska prova lustgasen och hon tar hål på hinnorna. Klockan är ca fem i fyra och Christina går bort till datorn för att skriva i journalen.

Då skriker jag. Hon säger att jag absolut inte får krysta - jag är ju bara öppen 8 cm, 2 till måste öppnas innan det är dags.

Det går inte. Hon kollar och stämningen i rummet ändras påtagligt. Byxorna slits av och mindre än 10 minuter senare finns inte bönan i magen längre. Han ligger på min plufsiga mage och skriker.

"Det är en pojke, det är en pojke", skriker jag, medan jag försöker fatta att han är född. Redan?! Det skulle ju ta 9 timmar. Hallå jag ska ju få bedövning och krysta i ngn timme, sen ska det komma en flicka. Det hade ju barnmorskan sagt på ultraljudet...

Men det tog i stället 1 tim och 50 min från att vi kom in tills HAN var ute. Vår Vilmer.

Skillnaden mot förra förlossningen är stor.

• Med M var jag vaken i 29 tim innan hon kom på kvällen 20.47. Då hade jag haft regelbundna värkar i 13 timmar, fått ryggbedövning, älskat lustgasen och krystat i en timme.

• Med Vilmer var jag vaken 11 timmar innan han kom på eftermiddagen 16.09. Då hade jag haft regelbundna värkar i 3-4 timmar, fått akupunktur som inte hjälpte, hatat och slängt bort lustgasen och krystat i mindre än 10 minuter.

Båda gjorde jävligt ont. Naturligtvis. Men på två så olika sätt.

• Första var utdragen, jag var trött, men smärtan uthärdlig efter ryggbedövningen. Krystningen uppfattade jag som befriande men inte särskilt smärtsam.

• Andra gick fort, värkarna kraftiga, men jag kunde ändå kontrollera dem. Krystningen däremot var hemsk. Inte alls som jag mindes, men å andra sidan är det skillnad på att klämma fram en handboll genom ett nålhuvud på 10 min mot 1 tim.